Häromdagen läste jag en artikel som satte fingret på mitt eget liv: förmågan att arbeta trots - eller kanske på grund av - ångest. Vissa människor klarar det, men ofta orkar man då inte med så mycket annat socialt liv.
Det här är något som är svårt att förstå för alla i min omgivning. På ytan verkar jag ju vara den mest sociala av alla: extremt extrovert, rätt rolig, närvarande och engagerad. Men inombords går jag sönder.
Den senaste veckan har illustrerat problemet. Jobbet har jag som vanligt klarat, även om jag i vanlig ordning har lagt ned alldeles för många timmar på det. Men utöver jobbet har jag haft ett par sociala evenemang, och det har varit droppen som fått bägaren att nästan rinna över.
Såväl torsdagen och fredagen tillbringades på stora tjejmiddagar, varav jag dessutom själv ordnade fredagens, tillsammans med en bekant. Missförstå mig rätt, jag älskar mina tjejkompisar, men det sociala umgänget gör mig helt slut. Jag haringa inte så stora problem att arbeta 80-timmarsveckor, men ett par sociala tillställningar knäcker mig.
Att jag har problem med nära relationer är sedan länge känt. Jag har bearbetat det under hur många timmar som helst i terapi, men det blir bara inte bättre. Snarare tvärtom. Och särskilt under stress.
Å ena sidan känner jag enormt många människor och jag har alltid haft lätt att få nya vänner. Å andra sidan är jag usel på att hålla kontakt och det är ett under att jag överhuvudtaget har några gamla vänner kvar.
I går ringde min bästis från gymnasiet. Vi har nog inte pratat på tio år och jag blev otroligt glad över att höra av honom. Han känner mig så himla bra och är dessutom så rak och rättfram. Vi pratade länge om vänskap. Han umgås fortfarande mycket med sina/våra gamla gymnasiekompisar, medan jag helt har tappat kontakten med alla. Det är så himla typiskt, men ändå inget jag riktigt grämer mig över. Jag har ju nya vänner, och fortsätter hela tiden att få nya vänner.
Min gamla bästis bara skrattade och sa att det är så typiskt; att jag alltid har varit helt hopplös, men att jag också är så intressant att det alltid finns nya människor som vill hänga med mig. Och vem säger egentligen att det ena är mer rätt än det andra? Varför måste man ha en massa gamla kompisar, när man istället kan ha nya kompisar?
De senaste åren har jag fått massvis av nya kompisar, som jag umgås mycket med. Kanske har det skett på bekostnad av de gamla, men det är kanske inget fel. Kanske har de också sammantaget blivit lite för många, som gör att jag inte riktigt räcker till.
Dessutom är mitt jobb, speciellt i intensiva undervisningsperioder, hypersocialt. Eftersom min målsättning är att försöka skapa en så nära relation som möjligt till alla mina studenter, betyder det att jag en vanlig vecka har relationer till 150 personer. Relationer som jag medvetet försöker ladda med mycket kärlek.
Det är inte undra på att jag inte orkar vara social utanför jobbet, utan att jag har ett behov av att vara ensam de få stunder jag är ledig.
Till sist lyckades jag också hämta ut min magkatarr-medicin:
.jpg)
Det här är något som är svårt att förstå för alla i min omgivning. På ytan verkar jag ju vara den mest sociala av alla: extremt extrovert, rätt rolig, närvarande och engagerad. Men inombords går jag sönder.
Den senaste veckan har illustrerat problemet. Jobbet har jag som vanligt klarat, även om jag i vanlig ordning har lagt ned alldeles för många timmar på det. Men utöver jobbet har jag haft ett par sociala evenemang, och det har varit droppen som fått bägaren att nästan rinna över.
Såväl torsdagen och fredagen tillbringades på stora tjejmiddagar, varav jag dessutom själv ordnade fredagens, tillsammans med en bekant. Missförstå mig rätt, jag älskar mina tjejkompisar, men det sociala umgänget gör mig helt slut. Jag har
Att jag har problem med nära relationer är sedan länge känt. Jag har bearbetat det under hur många timmar som helst i terapi, men det blir bara inte bättre. Snarare tvärtom. Och särskilt under stress.
Å ena sidan känner jag enormt många människor och jag har alltid haft lätt att få nya vänner. Å andra sidan är jag usel på att hålla kontakt och det är ett under att jag överhuvudtaget har några gamla vänner kvar.
I går ringde min bästis från gymnasiet. Vi har nog inte pratat på tio år och jag blev otroligt glad över att höra av honom. Han känner mig så himla bra och är dessutom så rak och rättfram. Vi pratade länge om vänskap. Han umgås fortfarande mycket med sina/våra gamla gymnasiekompisar, medan jag helt har tappat kontakten med alla. Det är så himla typiskt, men ändå inget jag riktigt grämer mig över. Jag har ju nya vänner, och fortsätter hela tiden att få nya vänner.
Min gamla bästis bara skrattade och sa att det är så typiskt; att jag alltid har varit helt hopplös, men att jag också är så intressant att det alltid finns nya människor som vill hänga med mig. Och vem säger egentligen att det ena är mer rätt än det andra? Varför måste man ha en massa gamla kompisar, när man istället kan ha nya kompisar?
De senaste åren har jag fått massvis av nya kompisar, som jag umgås mycket med. Kanske har det skett på bekostnad av de gamla, men det är kanske inget fel. Kanske har de också sammantaget blivit lite för många, som gör att jag inte riktigt räcker till.
Dessutom är mitt jobb, speciellt i intensiva undervisningsperioder, hypersocialt. Eftersom min målsättning är att försöka skapa en så nära relation som möjligt till alla mina studenter, betyder det att jag en vanlig vecka har relationer till 150 personer. Relationer som jag medvetet försöker ladda med mycket kärlek.
Det är inte undra på att jag inte orkar vara social utanför jobbet, utan att jag har ett behov av att vara ensam de få stunder jag är ledig.
Till sist lyckades jag också hämta ut min magkatarr-medicin:
