Snäll-helg

När jag är såhär sliten, försöker jag vara extra snäll mot mig själv. Jag stretchade istället för att träna styrka i morse. Jag såg en film och åt ett paket havreglass i sängen i kväll. Jag tiggde till mig några extra kramar av sonen.

Det hjälper lite grann - och tanken är att jag ska fortsätta hela helgen. Tyvärr måste jag förstås jobba en massa, men däremellan ska jag satsa på att vara extra snäll mot mig själv.

Stress & träning

Det är förstås viktigt att träna när stressen är hög. Ändå är det svårt. Jag blir så slut på kvällarna att jag knappt orkar ta mig hem. Än mindre till gymmet. Det går bara inte.

Och så sover jag dåligt. I morse vaknade jag till exempel alldeles för tidigt, efter att ha drömt mardrömmar om studenter och tentor. Jag kunde inte somna om, utan gick till sist upp och gjorde en tenta istället. Sedan skulle jag ha gått och tränat, men jag kände mig så ruggigt sliten att jag inte riktigt vågade. Jag tror inte på kombinationen sömnbrist och hård träning.

Istället körde jag ett lugnt pass hemma, vilket var precis vad jag behövde. Även när det kommer till träning, måste man vara snäll mot sig själv. 

92 timmars arbetsvecka

Den här veckan står jag sammanlagt 17 timmar i sal. På högskolan beräknas en salstimme motsvara fyra arbetstimmar. Således lägger jag 68 timmar på undervisning den här arbetsveckan.

Därutöver har jag spelat in två tv-program, vilket sammanlagt tog ytterligare åtta timmar. Och så har jag skrivit/kommer jag att skriva två rekommendationsbrev till forskarstudier, en forskningsansökan och en krönika. Vad är jag uppe i då? 92 timmar, kanske.

Lägg därtill vernissage och födelsedagsfirande plus ett par hundra mejl - och det är bara att inse att det har spårat ur!

Jag är helt slut - och vill bara gråta. 

Tillbaka i rutan

För åtta år sedan jobbade jag ett par säsonger som programledare på SVT. Det var en smärtsam, men nyttig erfarenhet.

Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag har inte heller längtat tillbaka.

Ändå ställde jag upp på att spela in ett par program i dag. På ett sätt var det kul. Det finns saker jag gillar med tv. Jag gillar känslan av att arbeta i ett team, jag gillar att sitta i sminket och småprata, jag gillar att dricka kaffe i pauserna. En av kameramännen arbetade jag med för åtta år sedan, och det kändes otroligt tryggt att veta det var han som stod bakom kameran.

Men efteråt kommer alltid skammen. Jag känner mig alltid så extremt dålig, så korkad, så ytlig. Alla andra uttrycker sig så väl, medan jag knappt kan få fram en klok tanke. Vad gör jag där? Varför tar jag plats?

Samtidigt kan jag tycka att det inte bara var mitt fel. Vi var flera som skulle prata, men det var väldigt lite dialog - och väldigt mycket monolog. Det passar inte mig.

Jag vill prata med människor, inte till människor.

Orosmolnet

Nu har orosmolnet vaknat igen. Gigantisk konflikt med sonen i går kväll. Fem timmars orolig sömn i natt. Min oro är som en vulkan. Inuti mig finns en blåsbälg, som sprutar ut oro med jämna mellanrum. Det bildas orosmoln.

Det värsta är att jag inte vet om det finns någon fog för min oro, eller inte. Är det inbillning eller en varningssignal?

Ofta har oron visat sig vara befogad. Ibland har det tagit ett tag, men sedan har jag fått bekräftelse. Som senaste gången sonen hade ett återfall. Det hade varit lugnt ett tag, men plötsligt kom min oro tillbaka. De sömnlösa nätterna. Bråken. En vecka senare visade det sig att jag hade rätt; han hade ett återfall.

Inom vården säger man faktiskt att inget är viktigare än en mammas intuition. Vi kan känna när våra barn inte mår bra.

Ändå är processen jobbig, för i samma sekund som jag konfronterar honom, kommer anklagelserna. Då är det jag som gör honom sjuk. I går kväll fick han mig för tusende gången att bryta samman, känna mig som världens sämsta mamma och få dåligt samvete. För att jag inte litar på honom.

Men hur ska jag kunna lita på honom? Eller, rättare sagt, på sjukdomen? Gång på gång har det uppdagats att han ljugit för mig. Senast igår erkände han att han ljugit för mig i november. Lögnerna hör till sjukdomsbilden. Jag försöker tänka att det inte är sonen som ljuger utan Ed, som jag kallar den här förbannade, jävla, vidriga sjukdomen.

Det värsta är att lögnerna gör mig galen. De förvrider hela verkligheten. När jag gång på gång får höra att jag bara inbillar mig saker, hur ska jag då kunna lita ens på mig själv? Och när lögn efter lögn uppdagas, hur ska jag kunna lita på min son?

I november tyckte jag till exempel att det såg ut som om han förlorat i vikt igen. Helt kallt sa han att det inte stämde; att mina ögon hade fel och att klinikens mätningar visat att han inte alls hade gått ned. I går klämde han fram att han hade ljugit och att han visst hade minskat i vikt. Mitt ögonmått hade alltså varit rätt. Och det var inte första gången.

I somras var det ännu värre. Då lurade han både mig och läkarna så att det stod härliga till. Ändå kände jag hela tiden att något var fel, att något inte stämde. Siffrorna sa att han var på rätt väg, men min känsla sa att det var tvärtom. En månad senare bröt han samman och berättade att han lurat oss allihop.

Nu tycker jag återigen att det ser ut som om han minskat och att han plötsligt börjar visa tecken på att må sämre igen, efter en fullkomligt fantastisk tid. Under julen har det verkligen varit bra, men sedan några dagar tillbaka har jag lagt märke till små, små tecken på att allt inte står rätt till. I går konfronterade jag honom - och det slutade alltså, som vanligt, i KAOS.

Hans sjukdom liknas ibland vid cancer, men det finns tre väsentliga skillnader. Nummer ett är att det knappt finns någon vård att få. Trots att han står under bevakning, får vi ingen offentlig vård. Det är ju helt galet! När sonen blir frisk, ska jag ta upp kampen mot systemet!

Nummer två är att dödligheten är mycket högre än för cancer. I hans åldersgrupp tar sjukdomen livet av många fler än vad cancern gör. Därför är det så absurt att det saknas vård.

Nummer tre, som förstås är minst allvarlig, är att det till sjukdomsbilden hör att ljuga, anklaga och knäcka dem som bryr sig. I andra länder är det därför vanligt att även föräldrarna får hjälp, men inte i Sverige. Jag kan till exempel tycka att det är konstigt att vår husläkare, som är just vår husläkare, inte en enda gång har frågat hur jag mår i alltihop.

Ändå har jag nog varit relativt gynnad. Sonen är ju smart som få och väldigt verbal, men han är i alla fall inte våldsam. Andra föräldrar har fått uppsöka sjukhus efter att ha blivit fysiskt misshandlade av sina barn. Det har i alla fall jag sluppit.

Nu är det dessutom slut på alltihop. Sonen har fyllt arton år och då har jag inte ens någon legal rätt att lägga mig i. Ibland har jag tänkt att Ed väntat ut hans artonårsdag för att bli av med mig. Nu får jag inte ens längre ta del av hans medicinska tillstånd; nu kommer han att kunna ljuga hur mycket som helst för mig. Och jag har inte heller rätt att tvinga honom till vård.

Jag får helt enkelt bara hoppas på att det kommer att gå bra. Jag måste släppa taget och lita på att han själv tar ansvar för sin hälsa. Att han själv vill bli frisk. Jag har sagt att jag alltid kommer att finnas där och stötta honom och att jag alltid kommer att bidra ekonomiskt, om han behöver hjälp att bli frisk. Så mycket mer kan jag egentligen inte göra. Annat än att hoppas och att be. Jag borde kanske gå i kyrkan i dag; det är ju ändå söndag - och vi behöver verkligen Guds hjälp här hemma. Eller, i alla fall, någons.

Det värsta är nog att jag känner mig så oerhört ensam. Hans pappa har valt att helt ställa sig utanför och det finns ingen annan, nära familj. Jag har ingen partner, inga syskon. Det är bara sonen och jag, och när vi brakar ihop, finns det ingenstans att vända sig eller ta vägen. Det är så himla jobbigt. Och parallellt har jag just nu min allra värsta arbetsperiod på hela året, med åttiotimmarsveckor fram till början av april. Jag vet inte hur jag ska orka; om jag ens kommer att orka. Vi får se.

Min träning

Målsättningen är att hinna träna följande:

Måndag: VILA
Tisdag: Gentle Hatha Yoga 70 (hemma)
Onsdag: Power Results m Adam
Torsdag: Pilates m Adam
Fredag: Styrka m Adam
Lördag: Vinyasa Flow 90 m Sandra/Anna
Söndag: Spin 60 & Core m Carol

Tyvärr hinner jag inte alltid, och inte heller kommer jag alltid loss exakt de här tiderna, men såhär ser i alla fall målbilden ut. 

När drömmar blir sanna

Gårdagen inleddes med att jag äntligen hann med en fantastisk klass styrka för min absoluta favoritinstruktör, Adam - och det gjorde mig hög på endorfiner. Jag älskar verkligen hans klasser!

På eftermiddagen undervisade jag min nya masterklass. Det gav mig både ångest och lycka. Ångest över att jag inte har förutsättningar att vara en bra lärare; lycka över att klassen är så otroligt bra. Det var länge sedan jag hade så skärpta studenter; de är outstanding!

Och det är så vansinnigt kul med mångfalden. De kommer från alla håll; finans-, management- och marknadsföringsstudenter, humanister och räknenördar, kvinnor och män, av olika nationaliteter.

I går hamnade vi till exempel i spännande diskussioner om varför Kina har högre jämställdhet när det kommer till chefspositioner än exempelvis Tyskland och Sverige. De två kinesiska studenterna bidrog friskt och alla var nyfikna och bjöd till.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har förmånen att få undervisa så fantastiska studenter!

På kvällen var jag på premiär på Operan. The Emperor. Jag älskade första akten, koreograferad av Örjan Andersson, men var lite mindre förtjust i den andra, av norska Jo Strömgren, som aldrig varit min favorit (jag drömmer fortfarande mardrömmar om hans fotbollsföreställning...). Handlingen var i och för sig bra och gripande, men för mig handlar dans så mycket om rörelse - och där var jag inte lika imponerad. Örjan Andersson, däremot, hade skapat en otroligt fin föreställning. Dessutom njöt jag - för andra gången den dagen - av mångfalden på scen.

Operan är annars ett märkligt ställe. Det var länge sedan jag var bjuden på premiär där, med bubbel och allt i pausen, men som alltid kände jag mig lite fel. Visserligen hade jag förstås många vänner där, men det finns också ett operaklientel som är så otroligt långt ifrån den jag är. Alla ansiktslyfta tanter, till exempel. Jag har ju aldrig trivts bland överklassen och de känslorna väcks till liv på Operan - hur fantastiska föreställningarna än må vara.

Tyvärr är klass den tråkiga sidan av kulturen. Bättre i Sverige än på andra ställen, förstås, men ändå.

Väl hemma fick jag en pratstund med min extremt företagsamma son. Förutom att gå i skolan, hade han hunnit besöka Proventus och diskutera sin kommande film om Israel samt prata med Sveriges riksdag, Sveriges Kommuner & Landsting, Moderaterna och Socialdemokraterna. Ett annat av hans många andra projekt är nämligen att ordna en Almedalsvecka för gymnasister.

Utöver det kandiderar han till ordförandeposten för Model UN på sin skola (även om han tror att han kommer att förlora, eftersom hans motståndare är en svart kvinna - och som vit man på en internationell skola kommer han aldrig att ha en chans mot henne) och till styrelsen. Och eventuellt, om han förlorar Model UN, till elevrådet. Dessutom funderar han på att själv engagera sig politiskt.

I dag får han dock lägga ned engagemanget. Det är nämligen städdag och städningen är ju hans ansvar. Jag tvättar och diskar, han städar och så delar vi på ansvaret för maten.

Själv har jag smitit till jobbet, eftersom jag har sjukt mycket att göra. Innan dess hann jag dock med en helt fantastisk yogaklass på Yogashakti. En Vinyasa Flow med Sandra, med fokus på magen, vilket var PRECIS vad jag behövde! Vi gjorde magmassage, massvis av coreövningar och framför allt rotationer - och efteråt var min mage så glad, så glad! Särskilt som vi avslutade med en lång meditation.

I ärlighetens namn är det precis det här jag behöver: konstnärliga upplevelser, tuffa träningspass, yoga och meditation samt intellektuella diskussioner med såväl studenter som sonen. Så enkelt är det.

Vad är det Disney har som slogan? "Där drömmar blir sanna"? Precis så upplever jag mitt liv när jag får förmånen att ta del av konst, träna, yoga, meditera, undervisa och umgås med min son!

Tacksamhetsdusch

På förmiddagen sköljer tacksamheten över mig. Jag känner mig så oerhört tacksam för:

* min underbara, fina son, som verkligen är på bättringsvägen - och inget är viktigare!
* mina fantastiska vänner, som oroligt hör av sig när jag är sjuk.
* min otroligt omtänksamma chef, som tror på mig som ingen någonsin gjort förut.
* världens bästa förläggare, som erbjuder mig förskott på en bok - WOW!
* mina underbara kollegor, som L, som messar mitt i natten för att berätta att han läst en bok som jag rekommenderat - och att han älskar den lika mycket som jag gör. Sådant gör mig glad.
* alla mina engagerade studenter, som lär mig så mycket varje dag.
* världens bästa tränare A, som jag äntligen fått köra ett pass Pilates för igen.
* min mage, som inte fått några nya anfall och som klarade Pilates.

Ja, listan kunde göras längre, men det här är några av dem jag haft kontakt med de senaste tolv timmarna. Jag är en otroligt lyckligt lottad människa!

Vilka HHS-studenter ser som ledare

Den här veckan har jag startat tre seminarieserier/kurser med sammanlagt 146 studenter. Alla har inledningsvis fått göra samma övning: "Tänk på en ledare - och skriv namnet på en post-it".

Slående var att två amerikanska män sopade banan med resten: Steve Jobs & Obama. Det var överlägset flest som tänkte på dem i alla tre grupperna. I en klass var det faktiskt hela 25% som tänkte på Steve Jobs - och det säger väl allt om tidens anda?

Nedslående var att kvinnorna som vanligt var i minoritet. I masterklassen var det färre än 10% som tänkte på kvinnor. Bland kandidaterna såg det lite bättre ut.

Förvånande var att det i en av mina kandidatklasser var drygt 10% som tänkte på sina föräldrar. Det har jag aldrig varit med om förut.  Vad beror det på?

Slående var också att så många tänkte på politiker. Många fler tänkte på politiker än företagsledare. Det kanske man inte heller skulle vänta sig på en handelshögskola.

Masterklassen gjorde sedan fantastiska analyser av mönstren och påpekade bland annat hur otroligt få som kom från andra platser än Amerika; från Asien, till exempel. Eller Afrika. Och hur de flesta var så mediala. För att inte tala om hur lika studenterna var varandra i sina val. Det spelade ingen roll varifrån de kom; de flesta valde ändå Steve Jobs eller Obama. Väldigt få valde "vanliga" företagsledare eller chefer - eller folk de över huvud taget hade haft någon kontakt med. Vanliga människor sågs uppenbarligen inte som "ledare".

Är det inte intressant? Jag älskar sådana här övningar - och jag ser också fram emot att ha dessa studenter. Hittills bådar diskussionerna, engagemanget och analyserna väldigt gott. 

Ledarskap & kreativitet

Tidigt i morse var det dags för seminarium på Vinnova. Re-create. Om ledarskap & kreativitet.
Bra personer i publiken och bra diskussioner. Den som orkar, kan se hela webbsändningen här. Annars får du nöja dig med en bild lånad från Vinnova.

(Jag är den där personen längst fram som hänger på bordet - fortfarande inte helt återhämtad efter gallstensanfallet. Att inte kunna stå upprätt är en klar nackdel en dag som denna, då jag ska stå/hänga på scen i sammanlagt fem timmar...)

Farligt med fett?

Gårdagsnatten var verkligen förfärlig. Det kändes ungefär som att föda barn, eller lite värre. Och det var först på kvällen som smärtan släppte.

I natt har jag kunnat sova, speciellt hopkurad på vänster sida. Höger gör lite ont, vilket tyder på att det är gallan som trasslar. Jag misstänker att det var ett gallstensanfall.

Det verkar alltså som jag måste lägga om min diet rätt rejält. Jag har i några år ätit mycket fett, nyttigt fett, javisst, men ändå fett. Som så många andra. Nötter, nötsmör, ägg, kokosolja, etc. Sådär som det är väldigt modernt att äta.

Den första fråga jag fick från sjukvården var också om jag följde LCHF. Gallbesvären har tydligen ökat enormt med den typen av högfettsdieter. Jag följer förstås inte LCHF (hos oss kommer inga dieter innanför dörren!), men jag äter absolut mer fett än jag gjorde förut. Fett håller mig mätt och smal, men uppenbart kan det också vara farligt.

Så det första jag ska göra är att skippa fettet. Sluta med nötter, nötsmör, ägg och kokosolja. Det känns konstigt och lite läskigt, men så får det bli.

Därefter måste jag läsa på mer. Stekt och friterad mat äter jag aldrig, så det är inget problem. Gurka, äpple, päron, paprika och kål är saker man ska undvika, och det borde ju inte vara så svårt. Rökt och fet mat, som lax, är tydligen inte heller bra - och där finns ännu en bov i mitt liv. Det är slut med lax nu.

Mjölkprodukter tyckte företagshälsovården också att jag borde utesluta, men det gör jag ju redan, så det är inget problem. Frukosten som nu är havregrynsgröt och mandelmjölk verkar i alla fall gå bra, även om havremjölk tydligen är att föredra. Likaså gick det bra med både vindruvor till mellanmål och kycklingfilé med ris till middag.

Kanske får jag alltså ställa in mig på tråkig kost ett tag framöver, tills jag kommit underfund med vad jag har för problem. Först 5 februari ska jag på undersökning.

Gallsten eller magsår?

Efter den förfärliga natten, då jag låg i fosterställning i kramper och inte kunde sova alls, klarade jag ändå att starta kursen. Någon gång fick jag vika mig dubbelt, men i det stora hela stod jag på benen.

Direkt efter ringde jag företagshälsovården. Gallsten eller magsår var deras spontana gissning. Nu är jag satt på en snäll diet och sedan ska jag dit och undersöka mig. Tyvärr tog det evigheter att hitta en tid som jag inte undervisade, vilket fick sköterskan att utbrista att jag nog också måste se över min livsstil.

Kan stressen vara en bov? Det är såklart att jag har haft en tuff höst, som ensamstående mamma till ett sjukt barn. Och det är uppenbart att det är knäppt att jag alltid prioriterar studenterna framför min egen hälsa. Under mina 20+ år som lärare har jag bara ställt in en enda föreläsning, och då låg jag på SÖS akut. Likaså har jag bara varit sjukskriven en enda gång under hela mitt yrkesliv. Jag är löjligt lojal och plikttrogen.

Själv börjar jag dock luta åt att det är gallan. Dels för att anfallet kom så plötsligt, dels för att det kom efter ett par skedar jordnötssmör. Och för att det ändå är bättre nu; om än inte bra. Jag får nog ställa in mig på att äta snäll mat den närmsta tiden och undvika nötter och fett, som jag annars äter rätt mycket av.

I dag tar jag också vilodag från träningen.

Ont i magen

I går kväll, efter träningen, innan middagen, åt jag ett par skedar jordnötssmör och en apelsin. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick så himla ont i magen.

Och det har bara fortsatt hela natten. Jag har aldrig haft såhär ont i magen förut. Jag vet inte vad det är. Det känns som magkatarr, sådär som jag hade i tonåren. Men det gör tusen gånger ondare.

Jag mår inte illa och jag har inga problem att äta, men jag har konstant superont i mellangärdet. Vad kan det vara?

Till saken hör att jag för ett par veckor sedan började få halsbränna, vilket jag heller inte haft förut. Sedan blev det bättre tills i går kväll, då det alltså smällde till.

Funderar på om jag till och med borde ringa företagshälsovården. Det känns faktiskt inte bra och jag fasar för att jag just den här veckan ska starta tre kurser, måndag, tisdag och onsdag. Vad händer om jag blir sjuk?

Nätdejting

En av mina nyårsintentioner var att börja nätdejta. Det känns som något man måste prova på; inte minst för att hänga med. Till och med min idol, den drygt åttioåriga sociologen Zygmunt Bauman, har ju skrivit om nätdejting.

Hittills har jag varit duktig. Jag har lagt upp profiler på ett par sajter, mejlat med flera samt till och med träffat ett par. Och det har ändå bara gått ett par veckor. Det tycker jag är bra jobbat.

Tyvärr verkar det ta en massa tid, så jag är lite inne på att jag nog måste ta en paus den här perioden, då jag har dubbel undervisning. Sedan kanske jag gör ett nytt försök fram emot våren.

Även om jag inte är helt säker på att jag egentligen behöver nätet. Jag träffar ändå en massa män både via jobbet och privat. Och jag tycker nog att det är lättare att först känna om det finns någon form av fysisk attraktion och sedan gå vidare, än tvärtom. Nätet blir på något sätt avigt för mig. Man börjar liksom i fel ände.

Däremot är jag inte särskilt blyg och skäms inte heller över att nätdejta. Jag har inga problem med att bli igenkänd och jag tycker inte heller att det är jobbigt att ses IRL, så det känns bra. Det finns ju ändå inget skamligt med kärlek. Tvärtom.

Blev annars glad av att träna i dag. En timmes spinning och en halvtimmes core. Hade jag bara tid, skulle jag träna flera pass varenda dag. Drömmen vore att varje söndag inleda med yoga kl 9.30, fortsätta med zumba kl 11, äta lunch och sedan träna ett pass med instruktör kl 14 för att direkt fortsätta med nämnda spinningklass kl 16 och därefter en core kl 17, innan jag skulle avsluta med en yin yoga kl 18. Någon gång ska jag banne mig göra det, som ett eget litet konvent. Och ja, jag vet att jag lider av något slags träningsnarkomani.

Intuitiv träning

Det blev en väldigt bra födelsedag i går. Kvällen firade vi på Farang, där vi åt den godaste curry jag någonsin ätit och planerade sommarens resa till Kina, Korea & Japan. Sonen ska skriva uppsats och jag ska försöka få till en forskningsstudie, så det blir en kombinerad studie- och semesterresa för oss båda. Perfekt - och så himla kul!

Innan hade sonen hälsat på sin lillebror på Karolinska, och jag hade varit och tränat. På gymmet fick jag plötsligt en insikt. Eller, rättare sagt, två. En var att det nu är precis fem månader kvar tills jag fyller 50. Den andra att jag måste tillbaka till mitt gamla sätt att träna. Intuitivt, istället för att följa ett förutbestämt schema. Inte yoga en månad i sträck eller räkna NTC-minuter, utan istället lyssna på min kropp och varva olika sorters träning.

Därför stängde jag av NTC-programmet efter en kvart och bytte istället till tung styrketräning. Det kändes jättebra! Precis vad jag behövde!

I dag gick jag till studion och yogade ett skönt, svettigt Vinyasa Flow. Det kändes också helt rätt, och i dag - när jag inte längre följde ett schema - var det kul att kliva upp på mattan igen.

Nu ska jag fortsätta såhär: lyssna på min kropp, varva olika sorters träning - och träna mycket! Då trivs jag allra bäst! 

Hipp, hipp, hurra!

Tidig morgon. Hembakad dajmtårta och presenter i soffan. Falsksång. Glada, trötta miner. Sonen är nu 18 år!

Lite bortskämd är han allt, men så är han också mitt enda barn. Han fick körkort i present av pappan & mig tillsammans. Och så en ny dator av mig. Plus lite böcker och filmer. Pengar av mormor & morfar & farmor och fina tröjor av min kompis K.

Tyvärr blir det inte världens roligaste födelsedag. Hans lillebror, som är tio år, opereras på Karolinska i dag, så i eftermiddag ska han dit och hälsa på. Det är en jättestor operation, där lillebror ska ligga sövd i åtta-nio timmar. Pappan är förstås på sjukhuset hela dagen, så han kan inte fira artonårsdagen alls. Men sonen är förstående och tycker bara synd om sin lillebror.

Att leva i en "modern" familj har sina sidor. Sonens pappa har tre barn, med tre olika kvinnor, och är omgift med en fjärde. Sonen är mellanbarnet. Han har en äldre bror och så lillebror. Lillebror kom till under ett kort förhållande, som tyvärr överlappade med vårt, med en helknäpp kvinna. Hon är till exempel inte ens med sin son på sjukhuset, vilket är så absurt att jag knappt kan tänka på det. Hur kan man inte vara med sin tioåriga son när han gör en jättestor operation????

Jag har aldrig haft någon respekt för henne, och vi blev ruggigt osams för många år sedan, när hon drog in mig i deras vårdnadstvist, som hon - tack och lov - förlorade!

Själv tillhör jag dem som tycker att jurister inte ska blandas in i familjerelationer. Jag har varit arg och ledsen på min ex-man, men jag skulle aldrig komma på tanken att gå till domstol eller begära enskild vårdnad. Aldrig i livet.

Istället har vi försökt att samarbeta så gott det går. Sonen har visserligen enbart bott hos mig, men pappan bodde länge tvärs över gatan, så i princip träffade han oss båda två varje dag, utan att behöva flytta mellan oss. Det var verkligen den optimala lösningen!

I det stora hela tycker jag att livet har blivit bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är så oerhört tacksam över att det blev som det blev. Under sonens första sju år, levde vi tillsammans, hans pappa och jag. Vi reste mycket, bland annat runt Australien, när sonen var fem:

Sedan följde ett par turbulenta år, då pappan fick lillebror och levde tillsammans med den här galna kvinnan, innan det lugnade ned sig och pappan flyttade in i lägenheten mittemot oss, med sin nya fru, som är toppen. Hon hade dessutom tidigare varit hans assistent och agerat extramamma åt sonen ända sedan han var bebis, så det var också en optimal lösning. Vi har en så bra relation att jag till och med var bjuden på deras bröllop.

Även om det inte blev en kärnfamilj, blev det alltså toppen. Jag har älskat att leva ensam med sonen och skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Vi har stått varandra väldigt nära och han har vuxit upp med att ta halva ansvaret hemma, vilket kommer att göra honom till världens bästa man! Han är en klippa på att städa, handla, laga mat, sköta hushållsbudgeten och leva jämställt!

Eftersom jag har förmånen att ha världens bästa jobb, har det också fungerat väldigt bra rent praktiskt. Jag har alltid kunnat arbeta korta dagar på jobbet och sköta resten hemifrån. När sonen var liten hämtade jag honom alltid tidigt på dagis och jag var alltid hemma när han kom från skolan; nästan som en hemmafru. Fast fri och oberoende.

Dessutom kunde vi resa massvis. Först mycket i Sydafrika, där jag hade ett projekt under några år. Vi hann både med safaris och en massa omvälvande resor ut i kåkstäder och fattiga områden. Såhär efteråt har jag förstått att dessa resor formade sonen - och hans medvetenhet - mer än något annat. Redan som nioåring var han oerhört medveten om orättvisorna i världen, och sedan dess har hans enda och stora intresse varit att göra världen bättre. Här vid Mandelas cell på Robben Island:

Parallellt hann han också med att vara mycket i Asien. Lite grann med mig, men mest med sin pappa, som framför allt arbetar mycket i Japan. En fördel med att vara skilsmässobarn är ju att man får resa dubbelt. På resorna i Asien låg fokus inte på fattigdom, men däremot utvecklades hans stora intresse för filosofi och religion genom mängder av tempelbesök och ritualer:

Vid sidan av Afrika och Asien, har det också blivit mycket Amerika. Jag har ju bott i både Canada och USA och har många vänner kvar, så nästan vartenda år har vi också varit där. Vi har tågluffat runt USA flera gånger och besökt sammanlagt 44 stater och vi har varit massvis i Montréal, hos vår "extended family", d v s hos mina bästa vänner, vars barn numera är sonens bästa vänner. Dessutom har vi så gott som varje sommar levt lyxliv hos vänner i the Hamptons, som en kontrast till de övriga resorna. I USA väcktes också sonens intresse för historia och politik:

Och så har vi förstås haft vårt älskade Gotland, hos mormor och morfar, så lite svenskt lantliv har det också blivit varje sommar.

Sonen är annars en riktig södergrabb. Född på SÖS, uppvuxen vid Hornstull och sedan Mariatorget. Tolv hela år på Södermalmsskolan (eftersom han började i en speciell förskoleklass redan när han var fyra) och nu gymnasium vid Skanstull. Bortsett från ett år i Kansas, har han aldrig lämnat Södermalm, vilket också gjort honom till den han är: medveten och tolerant.

Än återstår förstås många formativa år, bland annat på universitetet, men basen är nog redan formad. Och jag måste säga att den känns blev väldigt bra, vilket känns skönt, nu när han är myndig! 

Snart myndig

Om en timme fyller sonen 18 år. 00:32 den 17:e januari 1996 föddes han. Min lilla skrutt!

NTC i januari

Tänkte att jag skulle köra lite mer NTC, nu när min yogamånad är slut. Jag behöver verkligen komma tillbaka i form samtidigt som jag har hysteriskt mycket att göra såhär i terminsstarten. Dessutom tycker jag att det är lite jobbigt på gymmen i januari, vilket också talar för mer hemmaträning.

NTC kör dessutom en satsning, med gratis pass i Kungsträdgården och en kväll på Globen, så det passar extra bra med NTC just nu i januari.

Först tänkte jag köra ett program, men sedan kom jag fram till att jag istället ville sätta upp ett mål i minuter - och varva träningen efter behov.

Mitt mål är att köra 250 minuter totalt på två veckor. I dag har jag tränat 4 809 minuter, så målet är att nå minst 5 059 minuter, men eftersom jag har lätt OCD och hatar sådana tal, får målet bli 5 075 minuter 30 januari.

31 januari är det NTC på Globen, vilket blir en perfekt avslutning på denna lilla mini-utmaning! Sedan följer en ny utmaning, av annat slag, i februari.

Dagens pass: 30 min Muscle Definer i hallen.

Sedan sushi med min framgångsrika kusin, filmregissören, författaren, med mera, på Cloud Nine. Alltid lika inspirerande! 

Social bulimi

I dag blir det socialt till tusen:

* Först möte med "kontemplativa gruppen", en samling forskare som på olika sätt är intresserade av kontemplativa praktiker; yoga, meditation, etc. I dag får vi besök av kollegor från Karolinska Institutet.

* Sedan lunch och långmöte med nästa tvärvetenskapliga forskargrupp: ekonomer, läkare, psykologer, antropologer, etc. Vi arbetar med en stor ansökan om aktivitetsbaserade arbetsplatser och lånar själva en. Här bredvid några ur gruppen:

* På kvällen först premiär av mina fina vän K, som sätter upp sin första föreställning på Stadsteatern/Kulturhuset, Sofa(r), där han numera är danschef.

* Sedan återträff med gamla vänner, varav ett par var mina studenter under tidigt 1990-tal.

Jag har världens roligaste jobb, helt enkelt! 

En produktiv dag

Vissa dagar går på räls. I dag har det varit en sådan dag. Trots att jag sov dåligt i natt och fortsätter att ha något slags infektion i kroppen, vilket jag märker bland annat på mitt tandkött, har jobbet flutit på fantastiskt.

Två krönikor är klara och färdiga för leverans. En utvärderingsrapport är snart klar. Jag har knappt stigit upp ur soffan/sängen och skrivit non-stop sedan i morse. Jag älskar sådana dagar.

I kväll är det bostadsrättsföreningsmöte, där jag är sekreterare, förstås, så det ska också skrivas ett protokoll i dag. Men innan dess ska jag försöka slita mig från datorn och hinna med ett lugnt yogapass.

Sedan är min yogautmaning över. Nu har jag yogat varenda dag i en månad! 30 dagar i sträck!

Nu längtar jag faktiskt efter annat än yoga och jag känner att kroppen behöver det. Variation är ändå bäst!

Förra året var det också fokus på yoga - då i Indien

Moa - vår stjärna!

Läser i DN att vårens stora stjärna heter Moa Gammel, aktuell som huvudrollsinnehavare i tre av vårens filmer. Kul!

Moa har, som så många andra, gått på Handels och jag hade förmånen att både få ha henne som student och vara hennes handledare på slutuppsatsen, som hon för övrigt skrev om just filmbranschen. Hon var otroligt rolig; intensiv och egen, med ett starkt patos! En sådan där student en alltid minns.

Tänk vad vi har många begåvade handelsstudenter! Jag blir så oerhört glad när det går bra för dem!

Crunch Live

I dag släpptes tio nya klasser på Crunch Live, inklusive två med Tanja Djelevic, den svenska kändistränaren, som också bloggar på svenska Women's Health. Klasserna ser kul ut: flera
dansklasser, en pilates, en yoga och en stretch samt några styrkeklasser. Alla 30 minuter långa.

Självklart ersätter de inte en riktig klass, men de är perfekta då en inte hinner iväg till gymmet. Och det är kul att de kommer från Crunch. Jag började träna på Crunch för närmare tjugo år sedan, varenda gång jag besökte New York. På senare år har jag inte gått lika ofta, eftersom det nuförtiden finns så många gratisklasser på olika sportklädesaffärer + att jag har råd att bo på bättre hotell med gym, men Crunch har ändå en särskild plats i mitt hjärta.

Världens bästa dag

Nej, det var nog lite överdrivet. Men det har verkligen varit en bra dag!

Först fick jag undan julen - och det kändes underbart. Fast allra mest underbar är känslan av att julen är så otroligt häftig. Först njuter vi av att fixa i ordning inför den. Sedan älskar vi varenda sekund av den. Och så känner vi oss helt befriade av att få undan den. Snacka om smart konstruktion!

Samma sekund som jag var klar, steg sonen in genom dörren. Han hade fått en extra håltimme och undrade om jag ville äta lunch med honom. Vi gick ned till Steam, njöt av deras supergoda Laksa och pratade om livet, innan vi promenerade mot Slussen tillsammans. Mot varsin skola. Solen sken och allt kändes helt fantastiskt!

Därefter var det mötesdags och hur knäppt det än låter, skrattade jag så att tårarna rann. Det är underbart att ha min gamla bästis, tillika sonens gudfar, med i lärarlaget! Vi har så himla kul!

Direkt efter stötte jag på ytterligare ett par personer som jag helgillar, och som gör mig så himla glad! Bland annat fina J, som erbjöd sig att komma hem och laga middag åt mig någon kväll. Och så min efterträdare A, som berättade om alla svårigheter hon har, vilket än en gång gjorde mig oändligt tacksam över att jag har slutat som chef!

Väl hemma, hann jag dricka te med sonen och tända nya doftljuset, handla och laga mat, yoga och äta middag. En helt vanlig kväll, med andra ord. Och nu blir det jobb, som vanligt!   

Knut = slut

Nu är julen slut. Strax ska jag bära ned allt julpynt i källaren och städa i ordning här hemma. Det ska bli skönt, även om det är mysigt med alla ljus.

Jag funderar på om jag kanske ska investera i en ljusslinga och ett nytt doftljus på väg hem från jobbet i dag. Så att myset kan fortsätta.

Själv har jag också en vecka kvar på "jullovet". Jag börjar inte undervisa förrän nästa måndag. Jag ska försöka njuta och ta det lite lugnt på morgnarna den här sista veckan, för sedan lär det bli full fart och åttiotimmars-veckor fram till början av april.

Dagens yoga: Bhakti Yoga. Som omväxling.

Trycket lättar

Ångesten börjar lätta. Känslan är alltid densamma. Efter ett par dagar i dyn, återvänder sakta färgerna.

Det har varit en bra dag. Produktiv, men samtidigt skön. Jag skrev klart en krönika och skissade en annan. Jag gick både till gymmet och yogade en timme här hemma. Jag slötittade lite på tv, med ett halvt öga, eftersom sonen för ovanlighetens skull åt middag med sin pappa. Och jag avslutade dagen med att läsa lite i senaste numret av Yoga Journal, som jag prenumerar på. 

Vikten av balans

Handen på hjärtat: jag börjar tröttna på att yoga varenda dag. Och dessutom leder yogan till att all annan träning får stryka på foten. Jag är nog inte skapt för en daglig yogapraktik, utan trivs bäst med att yoga ett par, tre dagar i veckan och varva med styrke- och konditionsträning.

BALANS, du vet.

Så himla viktigt, men också en UTMANING. Jag har en tendens att gå all-in, vad jag än gör. I går morse började jag jobba med min ansökan redan i sängen. Vips var klockan tre - och jag hade fortfarande inte stigit upp. Eller gjort något av allt det där andra jag också skulle göra...

Då tvingade jag mig i alla fall iväg på bio med en vän. Vi såg Philomena och grät floder. Efteråt tog vi ett glas vin och pratade om filmen och en massa annat - och som vanligt slog det mig hur tacksam jag är över mina fina vänner!

Väl hemma fortsatte jag förstås med ansökan. Sedan hade jag svårt att sova, kanske för att jag jobbat för sent, eller för att jag proppat i mig för mycket mörk choklad samtidigt.

I dag väntar nya uppgifter i form av två krönikor. En till Dagens Industri och en till en facktidning. Att skriva två krönikor samtidigt är aldrig någon höjdare, men så får det bli.

Och så ska jag yoga, förstås. En anusarainspirerad klass, Align the Spine. Suck.  

Livet underifrån

Är nere i en svacka just nu. Har konstant huvudvärk, vilket jag aldrig brukar ha, och mår inget bra. Orkar inte ens träna, vilket heller aldrig brukar hända. Eller gå till studion och yoga.

Inte ens med sonen har det fungerat bra de senaste dagarna. Han är irriterad, jag är irriterad. Och jag oroar mig igen. Julen var fantastisk, men sedan skolan började häromdagen, är det något som inte känns rätt.

Jag vet att jag i de lägena ska lyssna på min intuition och börja undersöka saken. Jag har redan en plan. Och vi ska dessutom till doktorn på tisdag, vilket känns bra.

Samtidigt är det alltid svårt att veta vad som är vad. Ibland är min oro enbart en produkt av tidigare problem, nästan som ett slags PTSD. Det är väldigt vanligt bland föräldrar med sjuka barn.

Andra gånger är det snarare mina egna problem som spiller över, och just nu mår jag ju inget bra.

Och ytterligare andra gånger pekar min intuition helt rätt. Sist stoppade den ett återfall på det allra mest fantastiska sättet - och kliniken där han behandlas säger alltid att en mammas intuition är det allra bästa diagnosverktyget. Vi känner direkt när något är fel.

Därför tycker de heller inte att man ska äta anti-depressiva, vilket föreskrivs till föräldrar i många andra länder. Visserligen kan man ha lättare att orka tackla sjukdomen, men å andra sidan kan intuitionen minska. Jag har valt att inte äta några tabletter, även om jag ibland skulle ha behövt dem.

Det är så fruktansvärt tungt att vara ensamstående med ett sjukt barn. Av allt jag har varit med om, skilsmässor, dödsfall och annat, så har inget varit i närheten av det här!

Nu är det dessutom extra jobbigt eftersom han - just i denna vecka - fyller 18 år. Han blir med andra ord myndig. Och därmed försvinner också mina möjligheter att få veta något om hans medicinska tillstånd. Det ger mig PANIK.

Usch, vilket deppigt inlägg det blev. I dag ska jag skriva klart nästa ansökan, yoga och meditera, plocka ned allt julpynt och kanske gå på bio med en kompis.

Dagens yogaklass är en Hot Detox Yoga, som inte kommer att bli Hot, eftersom jag inte äger någon värmefläkt och dagens meditation, mycket lägligt, Letting Go of Your Thoughts.

En bild på när livet fortfarande var lätt. Småbarnsåren var verkligen en kakbit jämfört med tonåren:

Stressymptom

Har lite för mycket att göra just nu. Jobbade med en ansökan till klockan ett i natt, och blev ändå inte klar. Hur jag än bär mig åt, får jag inte ihop det. Jag hinner inte med.

Stressen sätter sig direkt i kroppen. I natt hade jag svårt att sova och i dag känner jag mig allmänt eländig. Dessutom fick jag mens i morse. Vi pratar inte så ofta om mensen i förklimakteriet, men jag kan berätta att det inte är någon rolig historia! Det är som i tonåren, fast mycket värre. Jag får så fruktansvärt ont att jag knappt kan stå på benen.

Som tur var börjar YOGADOWNLOAD'S 21 DAY LIFE-REBOOT CHALLENGE i dag. Jag tycker egentligen inte att jag behöver starta om mitt liv, men det ska bli skönt att bli guidad i valet av yoga- och meditationsklasser under tre veckor och ingå i ett community.

Morgonen inleddes därför med en grön smoothie (en ska äta något extranyttigt varje dag) och en meditationsklass, The Power of Your Intention. Senare i eftermiddag ska jag också hinna med dagens yogaklass, en Simple Power Vinyasa Flow, på kontoret. 

Maten & jag

I dag var det heldagsmöte på ett av forskningsråden igen. Jag älskar inte heldagsmöten, även om just det här gänget är trevligt - och uppdraget är viktigt. Dessutom får vi alltid bästa lunchen, på Berns Asiatiska. Deras Bento Box är att dö för!

Ibland tror jag att jag är besatt av mat. Jag kan verkligen älska viss mat, som just nämnda Bento Box. Men jag kan också vara livrädd att bli utan mat.

För några år sedan gick jag en fantastisk kurs i Mindful Eating, där jag fick syn på mitt märkliga förhållande till mat. Exempelvis handlar jag alltid mycket av allt. Jag kan till exempel inte köpa en burk tonfisk, utan jag måste köpa fyra. Inte en liter mandelmjölk, utan två. Och så vidare.

På jobbet har jag en hel hylla med nödproviant, trots att jag har flera livsmedelsbutiker i kvarteret. Mandlar, massor av olika sorters te, mörk choklad, nötsmör, knäckebröd, en burk soppa, massor av barer, etc:

Jag inser att det ligger något djupt bakom det här, men jag vet inte riktigt vad. Vad jag vet är att inget gör mig mer nervös än när andra inte äter. Min kompis K, till exempel, som är väldigt liten i maten. När vi reser tillsammans, klagar jag konstant på att hon äter för lite. Hon blir - med all rätt - helt galen på mig!

I mina ljusa stunder tänker jag att det speglar min aptit på livet. I mina mörka att det finns ett hål inom mig. Min andra kompis K, som är väldigt olik den första, tror att det beror på att jag svalt i mitt förra liv. Själv har jag bara accepterat det. Jag är sådan här. Jag blir nervös om jag inte har tillgång till mat och jag HATAR känslan av att vara hungrig!

Efter mötet började jag tyvärr känna mig hängig - igen. Sedan en månad tillbaka verkar jag ha något i kroppen, som inte riktigt vill bryta ut, men inte heller försvinna. Jag skippade därför alla asanas - och gjorde istället en lång, skön Yoga Nidra, en yogisk avslappningsövning, som jag varmt kan rekommendera!

Ansökningsdepp

Att vara forskare är att arbeta med ansökningar. En stor del av tiden går åt till ansökningsarbete i någon form. Jag kan ibland tänka att hela systemet är vansinnigt; att det inte kan vara produktivt att det läggs så mycket tid på skriva och bedöma ansökningar. Kanske vore det bättre att lotta.

Såhär års är det som värst. Då ska ansökningarna till forskningsråden snart in. Själv är jag lite lat. Jag går enbart in med en - och kommer troligtvis inte att få någon finansiering.

Parallellt söker jag också ett internt program, som skulle innebära att jag kunde koncentrera mig mer på forskningen de närmsta åren. Chanserna att jag skulle komma ifråga är dock minimala och ansökningsproceduren är smärtsam.

Jag valde med flit att stanna hemma i dag, eftersom tårarna rinner konstant. När jag går igenom vad jag har gjort, ser jag så tydligt hur fel jag har fokuserat. Jag har fokuserat på att sprida forskning till många, på att skapa bra kurser och program, på att utveckla skolan, på att se varenda student - och nu betalar jag ett högt pris.

Jag borde förstås ha tänkt mycket mer på min egen karriär, jag borde ha varit mycket mer strategisk och egoistisk - det är det som belönas i den akademiska världen. Och jag borde förstås ha varit man.

Det är så oerhört deppigt.

För att trösta mig tog jag en paus i ansökningsskrivandet och yogade en kort klass med Shiva Rea via vår nya AppleTV (bästa julklappen!).

I kväll ska jag också hinna förbi en sväng på cocktail och förhandsvisning på Cecilia Hillström Gallery, som visar Johan Bergström Hyldahl, som är gammal handels- och numera mejanstudent. Även Cecilia har för övrigt gått på Handels.

Jag tröstar mig alltså med yoga och konst, när livet känns som mest eländigt. Och det hjälper! 

Tillbaka i vardagen

I dag var det VARDAG igen. Mejlbombningar, schemaproblem, betygsbråk, folk som störde, stress. Usch, jag längtar till sommaren, när det återigen blir tyst och lugnt på jobbet!

Hann i alla fall med en skön Vinyasa Flow på Yogashakti i kväll. Och så skickade min mamma gamla foton som hon hittat på vinden.

Här är en bild på mig, sonen och min första bärbara Mac. Jag minns att Carrie i Sex & the City hade en likadan:

Över en kopp te

Egentligen borde min intention för 2014 vara att bli en bättre vän. Jag har nämligen misskött mig något fruktansvärt på den fronten de senaste .... tjugo? ... åren, eller så. Och det grämer mig!

Men i går och i dag har jag skött mig. I dag var sonen och jag först hos hans gudfar, med familj, och fikade i tre timmar. Och sedan åkte jag direkt till ett par andra, gamla vänner och hängde med dem ytterligare ett par timmar. 

Varför umgås vi inte oftare på det där otvungna, oplanerade sättet? Finns det egentligen något bättre? Jag föredrar alla gånger att sitta och hänga i vänners kök över en kopp te, framför formella middagar och fester! 

Trettondag

Trettondagen är väl en härlig dag? Kravlös och skön. Det måste vara en av mina favorithelgdagar!

Själv planerar jag i vanlig ordning att jobba och yoga. Jag ska fortsätta med föreläsningarna till min nya kurs, som startar om två veckor, och jag ska jobba med ett par ansökningar. Men först ska jag göra en ordentlig planering och prioritering av arbetet fram till terminsstart.

Som yoga har jag valt Pilates Yoga Fusion, eftersom min pilateslärare är tillbaka den här veckan och jag inte har kört en enda pilatesklass under jullovet. Nackdelen med att yoga varenda dag är att allt annat blir lidande.

På eftermiddagen ska sonen och jag till hans gudfar, tillika en av mina bästa vänner/kollegor, som nyligen fått en bebis. Vi ska överlämna lite presenter, gulla med bebisen och fika med hela familjen. Sedan åker jag nog till jobbet en sväng, eftersom det här hemma ska vara planeringsmöte inför filmen som sonen ska spela in i Israel.

I går kväll slog det mig också vilket annorlunda liv han har. Han var engagerad i två diskussioner på Facebook samtidigt: en med en jämnårig tjej i USA, en med en klasskompis i Irak. USA & Irak - samtidigt. Med den amerikanska tjejen diskuterade han vapenkontroll - och de tyckte inte lika. Alltmedan hans kurdiska kompis tyckte att sonen skulle följa med till Irak nästa gång han åkte dit.

Hmmm, Irak... jag som oroar mig över Israel. En nackdel med att ha en så internationellt orienterad son, är att jag anar att jag kommer att få leva resten av mitt liv orolig.

Klesha nr 5: Avidya

Det femta och sista kleshat är avidya, som egentligen står för ignorans, men som här tolkas som att döma andra. Ibland tycker jag att tolkningarna är lite tokiga, men å andra sidan var det nyttigt att under ett dygn upptäcka hur ofta en dömer andra.

Vad jag aldrig riktigt lyckades få klarhet i, är huruvida det handlar om både positiva och negativa omdömen. En sak som slog mig var nämligen att jag mycket oftare tänker positiva saker om andra.

Det låter ju jättebra, eller hur? Men det är inte riktigt så enkelt. Rätt ofta verkar det nämligen vara så att jag tänker positiva saker om andra som ett slags jämförelse. De är bra på något, som jag själv är usel på, och så vidare. Det kan också vara ett klesha, ett hinder för utveckling, för mig.

Över huvud taget har faktiskt den här enkla, lilla utmaningen varit väldigt bra. Jag älskar att få ett uppdrag att reflektera över något varje dag och idén med att flytta ett armband fram och tillbaka är genial. Så enkel, och så ögonöppnande!

Nu är det tyvärr bara två dagar kvar på den här utmaningen, men redan på fredag startar jag nästa utmaning: 21 dagars yoga & meditation.

Minns dock att jag redan har en egen yogautmaning, som pågått sedan 15 december, där jag ska yoga varenda dag i en månad.

I praktiken kommer det alltså att bli 48 dagars yoga för mig, vilket är toppen. Det händer något när yogan på allvar blir en daglig praktik!

Annars har det varit en dag i min smak. Några timmars jobb, en lång yogaklass, en lång promenad, en utställning på Moderna, fika med vänner, middag med sonen, ett avsnitt Games of Thrones och ett Orange is the New Black på kvällen (minns att mitt enda riktiga nyårslöfte är att lyckas se en hel tv-serie år 2014). Perfekt!

Julefrid

Vilken fridfull jul det har varit i år! Bortsett från nyårsafton, som var lite turbulent, har det varit nästan fånigt fridfullt här hemma. Inga bråk. Inga tjafs. Mycket tid tillsammans.

I går var jag på jobbet fram till sex och skrev föreläsningar om ledarskapsteorins utveckling från ego till eko; från att hylla den individuella Ledaren som hjälte (i maskulin form) till att se mycket mer till kontexten, processerna, relationerna och systemet som helhet. Sådant tycker jag är spännande!

Hemma fortsatte sonen att botanisera i mitt bibliotek. I går hittade han på eget bevåg fram till min favorit, sociologen Zygmunt Bauman. Under jullovet har han hittills läst:

Kommunistiska manifestet av Marx & Engels
In Spite of the Gods. The Rise of Modern India av Edward Luce
A Brief History of Everything av Ken Wilber
Does the Richness of the Few Benefit Us All? av Zygmunt Bauman

Därutöver har han sett minst ett avsnitt av 60 minutes, ett par TED-talks samt letat upp information om en miljon andra saker på nätet varje dag. Han har som mål att lära sig nya saker varje dag.

Den här hungern efter kunskap väcktes under hans miserabla utbytesår i Kansas. Eftersom han inte hade några vänner och utsattes för ren terror av familjen han bodde hos, var han i princip hänvisad till att sitta ensam ett år i en källare. Hans sätt att överleva blev att läsa. Läsa, läsa, läsa.

På sikt tror jag faktiskt att det där året, hur vidrigt det än var, kommer att visa sig ha varit avgörande för hans utveckling. Nu börjar han dessutom bli rätt frisk och traumat från året i källaren i Kansas börjar släppa. Kvar finns bara det positiva: hungern efter kunskap, förmågan att sysselsätta sig själv, egensinnet och det enormt starka pannbenet.

Han åkte som en relativt vanlig tonåring, och kom hem som en osedvanligt klok och mogen sådan.

Och han är så mysig att vara med. I går gick vi som vanligt och handlade tillsammans. Det gör vi varenda dag. Sedan lagade vi middag ihop, innan vi åt och tittade på ett avsnitt av Games of Thrones. Efter det somnade han en stund i soffan, sötnosen:

Nu ska jag jobba ett par timmar, innan jag ska yoga en lugn klass, en Gentle Hatha Flow. Efter fem dagar i sträck med dynamisk yoga, är det vad min kropp behöver.

Sedan tänkte jag promenera till Moderna Museet, möta ett par vänner, hänga med på min goda vän A:s visning av Cindy Sherman samt fika.

Jobba, yoga, se på konst & fika - en typisk söndag, med andra ord!

Klesha nr 4: Asmita

Det senaste dygnet har jag inte flyttat armbandet en enda gång! Förväntningar om njutning är tydligen inte det klesha som stoppar min utveckling. Det är i sig intressant.

Dagens klesha är Asmita - självdömande. Det är en av mina allra största talanger, så jag misstänker att jag kommer att ha ännu ett uttänjt armband innan dagen är över.

Över huvud taget har den här klesha-övningen varit mycket givande. Jag har lagt märke till saker jag inte har sett förut. Hur min ångest & oro kommer i stora sjok, till exempel, medan mitt motstånd är mycket svagare, men jämnare och där hela tiden. Och hur jag, som sagt var, inte ägnar så mycket tid åt att förvänta mig njutning, utan snarare tvärtom.

Dessutom är det här med att flytta ett armband ett otroligt enkelt sätt att öka sin medvetenhet. Jag funderar på att köpa billiga armband till mina studenter, så att de också lär sig tekniken.

Tyvärr mår jag annars inte hundra, rent fysiskt. Den där snuvan som aldrig bryter ut, spökar igen. På yogaklassen svettades jag floder och fick ont i halsen i alla hundar och framåtböjningar. Jag är nog inte riktigt frisk och kanske borde jag inte ha kört ännu en dynamisk yogaklass i dag.

MissHandels

I går var jag ute och åt middag med en fin kollega/kompis. En helmysig kväll, även om vi båda är lite desillusionerade vad gäller jobbet.

Jag hade tänkt på det under hela dagen. Å ena sidan undervisar jag i ledarskap - och i år har jag plockat in en massa bra litteratur, full av kloka tankar om sunt ledarskap. Å andra sidan verkar jag i en miljö, där man hela tiden gör precis tvärtom. I teorins värld är det till exempel bra med medarbetare som vill bidra till organisationens bästa, i min egen organisation belönas man enbart för individuell framgång.

Således sitter vi med en massa individer vars enda incitament är att se om sitt eget hus - och det skapar verkligen ingen bra miljö!

Och sådana som jag och min kollega, som ofta satt undervisningen och skolans utveckling framför våra egna karriärer som forskare, känner oss bara helt värdelösa. Inte vatten värda.

Det är, som vi sa, lite grann som att leva i ett misshandelsförhållande. Sakta bryts man ned. Snart finns inget självförtroende kvar.

När jag går till jobbet på morgnarna känner jag mig ofta helt värdelös; någon man absolut inte vill ha i organisationen. Och ändå. ÄNDÅ går jag till jobbet varenda dag! Sju dagar i veckan. Jullov som sommarlov. För att försöka göra den bästa undervisningen för studenterna på skolan.

Är det inte lite konstigt att jag känner mig som världens sämsta medarbetare?
Är det inte något fel på organisationen som får mig att känna så?

Innan jobbet ska jag trösta mig med en Vinyasa Flow på Yogashakti. Jag har satt på mig min nya Niketröja och ett par Lululemontajts som jag köpte i USA i våras - i årets färg!

Radiant Orchid är nämligen, enligt Pantone, årets färg. Som tur var köpte jag en härlig tröja i samma färg. Så nu kan jag vara modern när jag utövar min tusentals år gamla praktik...;-)

Klesha nr 3: Raga

Tredje dagens klesha är raga. Raga handlar ofta om att vi förväntar oss njutning, och därför blir besvikna. Istället för att närma oss saker med öppet sinne, bygger vi upp förväntningar om hur fantastiskt allt ska bli; hur vi ska njuta.

Hittills har jag noterat hur olika dessa kleshas manifesterar sig. Den första dagens dödsångest kom i en våldsam attack som varade några timmar; jag bytte plats på mitt armband säkert 100 gånger under loppet av fyra timmar. Inget hände egentligen, utan allt skapades i mitt eget huvud.

Den andra dagens motstånd var helt annorlunda. Det kom sällan, kanske en eller två gånger i timmen, men regelbundet. Jag ville inte gå till kontoret, jag ville inte skriva föreläsningar, jag ville inte gå på dejt, jag ville inte titta på tv, jag ville inte lägga mig, jag ville inte stiga upp, jag ville inte gå ut i regnet, jag ville inte diska, och så vidare.

I dag får vi se hur det blir. Jag misstänker att det kan vara lite svårare att få syn på förväntningarna om njutning, men att de samtidigt är viktiga. 

Måste man ha mål?

Efter gårdagens konversation med Nike Training Club, har jag tänkt mycket på det där med mål. Måste man ha mål? Och vad innebär mål egentligen?

Själv gillar jag inte att sätta upp mål. Jag har aldrig haft mål för min karriär, träning eller liknande. Jag gör det jag tycker är roligt här och nu, och sedan får en se vart det leder. Jag gillar att ta tillvara på ögonblick och leva för stunden; inte för morgondagen eller något avlägset mål.

Fast självklart handlar det om vilka sorts mål man sätter. När jag undervisar brukar jag prata om resultatmål, prestationsmål och processmål. Resultatmål är ofta svåra, eftersom de ligger utanför ens kontroll. Jag kan till exempel inte bestämma mig för att vinna Vasaloppet, eftersom någon annan kanske helt enkelt är bättre. Prestationsmål är lättare. Jag kan bestämma mig för att försöka åka Vasaloppet på en viss tid och träna för att göra det. Men inte heller det passar mig.

Om jag ska sätta några mål, så ska det vara processmål. Det är de enda mål som motiverar mig och forskning har också visat att de ofta är de mest effektiva. Ändå sätter vi dem alltför sällan, både i organisationer och i träningsvärlden.

Ett mål för mig skulle till exempel kunna vara att njuta av träningen under 2014 och träna sådant som jag tycker är roligt.

Ska jag vara lite mer utmanande, skulle jag lägga till att ett annat mål är att inte försöka förändra mig själv, utan vara nöjd med den jag är.

Tyvärr är träningsvärlden, speciellt den kommersiella delen, uppbyggd på motsatsen: nämligen att du inte duger som du är, utan att du ständigt måste förändra dig.

Just därför känns det faktiskt extra kul att ha som mål att inte förändra sig. Och det skrev jag också på Nikes hemsida.

PS I dag blev det ett tuffare yogapass, HardCORE Yoga with Weights istället för både ett yoga- och ett styrkepass. Två flugor i en smäll, alltså. 

Träningsshopping

Jag brukar inte shoppa, men i år har jag slagit alla rekord. Jag skäms. I dag slog jag till på ... åh, ångest... tre till tröjor från Nike. Först en lång lila, som man kan gå klädd i hela dagen efter träning (och jag köpte en extra stor, så att den nästan blir som en klänning):

Sedan två toppar, en svart och en lila, som känns perfekta för yoga:

Alla var - tack och lov - på rea!

Häromdagen köpte jag dessutom en annan Niketröja på rea. En hypervarm, lila, långärmad tröja, som jag har haft varenda kväll! Jag är helt förälskad i den - och borde kanske köpa en till. Vi har så kallt i vår lägenhet att man måste klä sig varmt på vintern - och den här är helt perfekt!

Och redan första dagen på rean slog jag ju faktiskt till och köpte en grå, som jag prövade häromdagen:

Så tre tröjor att träna och två tröjor att mysa i, har det alltså blivit på rean den här julen. Man skulle kunna tro att jag var sponsrad av Nike, men det är jag (tyvärr) inte. Däremot tycker jag att det är viktigt med sköna och, framför allt, funktionella hemma- och träningskläder. 

Under dagen har jag också messat med Nike, efter att ha kommenterat nya N+TC, som jag tycker innebär en klar förbättring. Sedan hade vi en rätt rolig konversation, där de undrade vilka mina mål var och jag konstaterade att jag inte har några mål. Jag är helt ointresserad av mål. Mål får mig bara att bli rebellisk. Och jag vill inte gå ned i vikt, bli snabbare eller starkare. Jag är nöjd med mig själv som jag är. 

År 2014 är kanske året då jag helt ska skippa att försöka förändra mig. Det vore nog den bästa intentionen av alla.    

Annars har jag haft en bra kväll. Jag tog ett glas vin med en nätdejt - för första gången i mitt liv! Det kändes helt ofarligt och OK, eftersom vi hade lika bakgrund och därmed lätt att prata. Sedan gick jag hem och åt mysig middag med sonen samt tittade på ett avsnitt av Games of Thrones, som han tycker ska bli tv-serien jag ser i år.  

Klesha nr 2: Dvesha

Dagens utmaning är att notera hur vi hanterar dvesha - motstånd. Varje gång vi känner motstånd, ska vi flytta armbandet.

Mitt armband är redan alldeles uttänjt sedan dödsångesten i går, då jag flyttade det säkert hundra gånger.

Får se om jag känner lika mycket motstånd. Jag kan redan nu identifiera motstånd mot att gå till jobbet, skriva föreläsningar och, framför allt, dejta.

Ändå utmanar jag ju gärna mig själv - och i dag gör jag alla tre! 

Tillbaka på banan

Gårdagen var förfärlig. Jag bytte plats på mitt dödsångestarmband säkert hundra gånger. Jag kan inte förstå hur jag kunde vara så dum att jag tog fram tarotkorten på nyårsafton. Och hur kunde sonen ha sådan maximal otur och dra Döden som kort för 2014?

Minns då att han var på väg att dö för ett halvår sedan - och att vi båda nyligen har upplevt en dödsskräck som varit helt förlamande, och som har satt djupa spår.

På eftermiddagen lugnade oron ned sig. Min kompis K hade just kommit hem från Indien, där vi var tillsammans förra året, och köpt med sig fina presenter. Hon är världens mest generösa. Jag fick två superfina sjalar och sonen världens bästa födelsedagspresent, som han ska få på sin artonårsdag om ett par veckor. Vi tog ett par glas vin på ett alldeles tyst och tomt Rival - och det var supermysigt.

Därefter blev det middag med sonen, som är i full färd att planera sin första resa helt på egen hand, till Israel med några kompisar över påsk. Det låter ju livsfarligt, men å andra sidan fantastiskt. Tanken är att göra en film om mötet mellan olika religioner - och han åker med en muslimsk, en kristen och en judisk kompis.

Samtidigt väckte det på nytt insikten om att han verkligen är på väg att bli stor och att jag måste släppa taget. Min intention för 2014.

På kvällen gjorde jag därför ett nytt ryck med dejtingen. Om jag träffade någon, skulle jag antagligen lite lättare kunna släppa taget om sonen. Jag har försökt att nätdejta i ett par omgångar, men aldrig riktigt kommit igång. Ärligt talat har jag aldrig ens lyckats träffa någon IRL.

Men nu ska jag åtminstone ge det en chans!

Inledde för övrigt morgonen med N+TC yoga. Trodde att det skulle vara lite lugnt, men attans vad dynamiskt det var. Fyra minuter sidoplankor... Det var ett rent styrkeyogapass.

Klesha nr 1: Abhinivesha

I dag började jag också en sju dagar lång "Self-Discovery Challenge" via Yoga International. Tanken är att man ska bli medveten om fem universella "kleshas", d v s hinder för utveckling. Varje dag fokuserar man på en specifik klesha och varje gång man trillar dit, flyttar man ett armband från den ena armen till den andra.

I dag var det abhinivesha - rädslan för döden - som var i fokus. Med tanke på att sonen avslutade med att dra dödskortet i går, är min dödsångest total. Jag misstänker att jag kommer att få flytta armbandet fram och tillbaka många gånger i dag.

Fast rädslan för döden behöver förstås inte ta sig så bokstavliga uttryck. Det kan också handla om mer allmän ångest och oro, d v s min specialitet. Abhinivesha är nog min ständiga följeslagare, med eller utan dödskort.

För att minska dödsångesten ägnade jag en del av dagen åt att läsa in kurslitteratur och skriva föreläsningar. Ärligt talat var det underbart skönt att kasta sig in i Harvard Business Reviews artiklar om ledarskap - och slippa tänka på döden - och sig själv - en stund! För mycket reflektion är inte bra!

Nytt år, ny app, nytt program

Appar är perfekta att ta till för hemmaträning, när man reser, saknar motivation eller helt enkelt inte har tid att gå på någon klass. Jag använder flera stycken, men min favorit är NTC, som nu kommit i en ny version, N+TC.

Skillnaden verkar inte vara så stor, men ett klart plus är att den nu tar mindre plats. Det är annars apparnas nackdel. Casall T.O.D. kan jag till exempel inte ha i min telefon, eftersom den stjäl för mycket utrymme.

Varför gör inte alla som N+TC och låter en ladda ned de klasser man vill - och skippa resten?

En annan fördel är att N+TC antingen ger bonuspoäng - eller räknar samman poäng från olika deviser, vilket den inte har gjort tidigare. Jag fick i alla fall mer poäng när jag laddade ned den nya, men å andra sidan har jag haft poäng på både min telefon och mina två paddor, som aldrig förut räknats samman. Så kanske har de fixat den funktionen nu. Det är i så fall ytterligare ett plus.

Enligt den här skulle jag alltså ha tränat närmare 80 timmar med NTC eller sammanlagt 182 pass.

Den tredje nyheten är att man nu kan skapa program. Jag vet inte om det är rätt tillfälle att pröva, men det kanske det är. Man kan ana att det kommer att bli olidligt på gymmen såhär i början av januari - och då kan det vara skönt att träna hemma.

Jag prövar med ett fyra veckors program "Get Strong" på nivå Intermediate, så får vi se vad som händer. Löpningen väljer jag bort, eftersom mitt knä trasslar.

Mitt första pass blev en succé. Jag körde i en tom Friskis & Svettis-hall och det var underbart! Dessutom upptäckte jag flera andra förbättringar - som en kortare uppvärmning (tack!) och lite ställtid mellan de olika övningarna (tack, igen!). Till min stora glädje, som växte upp i USA, hade Nike också tagit tillbaka den amerikanska rösten och skippat den brittiska, som spikade den förra versionen.  Över huvud taget blev jag alltså väldigt nöjd!

En annan fördel jag direkt kan se är att det ingår yoga i programmen. Det passar ju bra eftersom jag är mitt uppe i min yogamånad. I morse blev det en kort klass "Rise & Shine" innan frukosten.

Annars har jag mest ångest sedan i går, då allt gick fel. Jag sov dåligt i natt och drömde mardrömmar om att det satt något slags gudar uppe i himlen, som drog lott om vem som skulle vara tvungen att ta hand om mig och min son. Ingen ville göra det, eftersom jag var gammal och han var sjuk.

Året kunde onekligen ha börjat bättre än med spådomen från igår och mardrömmen ovanpå det.